Annons
Annons

Vad är vi utan oss själva?


Med träningsvärk i axlar och trötthet i själ sitter jag nu på tåget mot Göteborg. Jag är väldigt förtjust i staden, och en kär vän finns där. 37 års vänskap är det vi har. I dessa 37 år ryms bus, kärlek, resor, lek, hubbabubba, Kamratposten, planer, fest, familjer. Följt varann i alla dessa år och vänskapen är kvar. Så underbart. Jag är rik!

Annons

Mina vänner är en del av min familj. Extended family. En del av min rikedom.

Men slutligen, det är sig själv man är och varar i. Sig själv man är med, vaknar med och somnar med. I slutändan är vi själva. Fast såklart nära andra.

Jag känner saknad, är en person som gillar känslan av närhet. Avskyr att släppa taget, gör typ inte det. Nu har en släppt taget om mig, och det gör ont. Då blir det så oerhört påtagligt hur själv jag är. Att det är bara jag i slutändan. Som när man föder. Du kan få stöd, hjälp, smärtlindring. Närvaro och fysiskt stöd. Men du föder själv. Det försöker jag förbereda för. Hur just Du ska kunna hitta och hämta styrkan att våga möta och gå in i födseln. Våga släppa in stödet, ta emot hjälpen. Där är jag nu. Jag ska våga ta emot. Men först sakna den jag mist.

Dela
Tweeta
Maila
Kommentera

Annons

 


Laddar